Nordisk kronologi

Författare: 
Keeron Ögren
Publicerat: 
Tidskriften Sed, nr 1, 1995

Detta är en betraktelse av hur man räknade tid förr, en slags sammanfattning av olika tidräknings begrepp. Kronologi är vetenskapen om tid. Klockor och kalendrar är mänskliga konstruktioner, timmar och minuter representerar ingenting reellt. Det som finns i naturen är regelbundet återkommande fenomen och förändringar. Många av dessa har ett inbördes beroende. Solens höjd vid middagstid har till exempel något att göra med årstidsväxlingen och hur ljust det är. Genom kronologin lär vi oss finna samband som kan vara oss till nytta. Det är måtten och ramarna, det människoskapta som kan ändras. Hur världen fungerar är det obevekligt sanna.

Dygnets tid

Den nu förhärskande tideräkningen kommer från medelhavsregionen och ursprungligen från Mesopotamien. Där baserade sig räknesystemet på talet tolv och det kom sig naturligt att dela in dagen i tolv delar. När man talade om natten så blev det naturligt att även natten hade tolv timmar. Tjugofyratimmarsdygnet, att dag och natt timmar är en del av samma sak, är en nyare konstruktion. Men i norden var inte dygnet homogent. Riktigt långt norrut finns ingen natt på sommaren och ingen dag på vintern. Det heliga med midsommar är att solen aldrig går ned. De som avlas på midsommarnatten blir starka och fruktsamma, som solen. Här i norr delade vi in dygnet i Eikter, åttondelar. En eik blir då tre timmar. Dagen börjar omkring 4.30, det vill säga efter nattens sista stund, det vi kallar vargtimmen. Natten tillfaller den föregående dagen. För det mesta tänker man sig dagen börja efter soluppgången, men då solens uppgång inte är regelbunden här i norr så var det väderstrecken som agerade tidmätare. Man utgick från den punkt där solen var, eller antogs vara. Var eikt delas i två halveikter, med andra ord så har dygnet sexton halveikter. Halveikten är en och en halv timme lång. Halveikter angav ofta de mer exakta tidsangivelserna. Var haleikt har sitt eget namn - vanligen knutet till måltiderna.

4.30-6.00 mogon 1:a eikt
6.00-7.30 midmorgon "
7.30-9.00 dagverdarmål 2:a eikt
9.00-10.30 landsudr "
10.30-12.00 hadégi 3:e eikt
12.00-13.30 middagr
13.30-15.00 ofanvedr dagr 4:e eikt
15.00-16.30 útsudr
16.30-18.00 aftansmål 5:e eikt
18.00-19.30 midafton "
19.30-21.00 nattmål 6:e eikt
21.00-22.30 kvöld "
22.30-24.00 hattatimi 7:e eikt
24.00-1.30 midnótt "
1.30-3.00 ótta 8:e eikt
3.00-4.30 midótta/vagtimi

Veckodagarna

De flesta känner till bakgrunden till våra veckodagars namn, men de bör nämnas ändå. På island lyckades de kristna få bort de ursprungliga namnen och ersätta dem med numrerade dagar, något som inte gick i resten av norden. Vi har alltså ännu kvar våra gudomliga dagar. Det är makterna och andra viktiga fenomen som givit dem deras namn:

  • Söndag - Solens dag
  • Måndag - Månenes dag
  • Tisdag - Tyrs dag
  • Onsdag - Odens dag
  • Torsdag - Tors dag
  • Fredag - Freas (Friggs) dag
  • Lördag - Lögare dagen, då man skall bada och rengöra sig(löga).

Dessa kopplingar mellan gudar och dagar har innebörd för våra plägseder. I alla tider har man i svenska hem hållit Torsaftan på torsdagskvällen, då guden själv väntas till gäst. Torsdagsbarn är borna till hjältar. Lögaredagen bad och rening är ett viktig religiöst ellement (vid sidan av den rent hygieniska aspekten). Bröllop hålls helst på Fredagar ty då får man Friggs värn.

Månader och år

I ett äldre skede var den dominerande tideräkningen baserad på månens faser. En naturlig månad, tiden mellan två nymånar är 29 dygn, 12 timmar och 44 minuter. Ett månår, det vill säga tolv månmånader blir 354,4 dygn. Det innebär alltså att det är nästan elva dygn kortare än solåret. Den julianska/gregorianska kalendern så delar man som bekant bara upp året i tolv månader som inte har med månen att göra. Här i norden så har alltid månen varit en viktig tidmätare. Ting hölls vid fullmåne. Veckan är en enkel indelning av månaden, en vecka för varje månkvarter. Månen är helt enkelt en almanacka som alla har tillgänglig och som är tydligare än att räkna dagar. För odlingsårets skull så måste man hålla ordning på solåret, och så även när det gäller högtiderna som ju också är årtidsbundna. Man får på så vis två parallella tideräkningar som måste jämkas, delvis den kortsiktiga med månen som märke och den långsiktiga med solen, stjärnorna och årstiderna. Man betraktade året som bestående av en sommar och en vinterhalva.

Skiftet mellan vinterhalvår och sommarhalvår inträffar i månadsskiftet april/maj, detta firas som bekant med majfirandet. Dagen efter, 1:a maj, hålles traditionellt byastämman där planer för kommande år läggs upp. Vintermånaderna är Vintermånad, Julmånad, Thorsmånad, Göje, Vårmånad, Grödemånad. Dessa motsvaras närmast av november till maj. Sommarmånaderna är Blomstermånad, Midsommarmånad, Hömånad, Skördemånad, Höstmånad, Slaktmånad. Dessa motsvaras närmast av maj till oktober. Ursprungligen var dessa nämligen månmånader och sträckte sig från nymåne till nymåne. Men då var man alltså tvungen att justera detta med någon skottmetod, för att inte grödemånaden skall inträffa vid jul eller så. I äldre tid gjordes detta vid midvinter vart åttonde år, med en skottmånad mellan Thore och Göje. På island hade man ett system med skottveckor kring midsommar. Med tiden kom dessa månader att anpassa sig till den julianska kalandern och månmånaderna fick stå tillbaka. Religiöst fortsatte dock månen att vara viktig, alltså fanns bägge systemen.

Tidigare publicerad i Tidskriften Sed, texten har bearbetats